Ord av sorg berättar om sorgens väsen och är ett stöd i sorgearbetet.
Steg genom sorgen
Endast en gång vandrar vi jordelivet, sedan är vi borta. Livet har blivit fullbordat. Döden är en del av livets gåva. Det hör livet till genom att dra gränserna för vår vandring. Döden gör oss små och hjälplösa. Den är en makt som inte kan bestämmas av oss; den ger oss ingen valfrihet.
Då en närstående dör är sorgen närvarande. Sorg är ett naturligt sätt att reagera på en förlust. Man måste arbeta sig igenom den och man måste förstå den för att komma framåt. I sorgen ingår ett hopp om att få den avlidna tillbaka. Förlusten av en närstående konkretiseras då den sörjande genomlever sin första sommar, sin första födelsedag, sin första jul utan en närstående person. Slutligen är man tvungen att godkänna att den avlidna är borta för evigt. Det är tid att låta tårarna komma, att gråta över godheten i minnena, att gråta över ångesten i smärtsamma erfarenheter. Det gemensamma liv som flytt försvinner ändå inte någonsin. Kärlek, glädje och sorg hör ihop. Sorgens tårar får flöda ty bakom dem glittrar livets hopp.
Upplevelsen av sorg och sorgearbete är alltid individuell. T.ex. vår inställning till döden inverkar på hur vi upplever sorg. Att kunna dela sorgearbetet med närstående underlättar ofta ångesten. För den som sörjer är det viktigt med en anhörig som vill vara nära och lyssna. Genom att tillsammans möta dödens verklighet och framtidens hopp kan vi stöda varandra då döden drabbar oss.
En djupt upplevd sorg sammansvetsar livet i och med att ett gott sorgearbete ger nycklar till ett moget liv där människan är i balans med döden – även med den egna döden. Var och en har rätt till sin egen sorg och att vara tillsammans med den. Sörjandet kräver tid och tålamod, såväl av den som sörjer som av närstående. Det är ett viktigt övergående skede som ger ett uppbyggande grund för den återstående levnadstiden och under vilken förlusten blir en del av människan. Godkännandet av gränserna för livet gör livet meningsfullt. Efter gråten fortsätter livet, minnena fyller sinnet, sorgen släpper sitt grepp. Efter sorgen börjar inlärandet av ett nytt liv. Ett liv där en vandrare är borta.
För att klara oss genom sorgen måste vi förstå den. I det följande går vi igenom sorgens skeden.
Sorgens skeden
För att vi skall klara oss genom sorgen måste vi förstå den. CHOCK är den första reaktionen på sorg. Om döden är en följd av långvarig sjukdom eller om den beror på ålderdom är inte chocken så svår fastän den är påtaglig och verklig. Då vi förutseende kan vänta på döden framskrider vi i sorgen redan före dödshändelsen. I detta skede av sorgen kan det vara svårt för andra människor att hitta på någonting att säga. I grunden måste sorgen uthärdas ensam men den kan lindras av att man delar den med någon och att man gör sig mottaglig för tröst. En förstående anhörig är synnerligen viktig för den sörjande. Mera än tröstande ord är den sörjande i behov av en god lyssnare. Var och en av oss kan prata och lyssna till känslornas språk, därför kan varje person utgöra en tröst för den sörjande. Det är inte viktigt vad man säger eller gör utan att vara närvarande och dela den sörjandes erfarenhet. Den som har förlorat en anhörig vill tala om den avlidna, uttrycka sin sorg, godkänna den, att det är rätt att känna sorg. Sorgen är den sörjandes egen och den kan inte tas bort men det är viktigt att vara äkta, att finnas till att låta den sörjande ge utlopp för sina känslor om hon så önskar.
En BEDÖVANDE känsla utgör det andra skedet. Sakerna framstår inte som verkliga och vi förmår inte tänka klart. I detta skede förmår inte människan tillägna sig svaret på sin fråga ”varför”?, fastän den skulle presenteras.
Tredje skedet: VANFÖRESTÄLLNINGAR och SKULD. ”Det känns som om hon bara skulle vara på besök någonstans och snart komma tillbaka”, hör man ofta en sörjande uttrycka sig. Denna erfarenhet är normal, i synnerhet om sorgen har inträtt hastigt i livet. Skedet är svårt; kvar finns en djup känslomässig bindning gentemot den avlidna, många saker påminner om denne. Till detta skede hör också ofta känslor av skuld, vilka utgör en normal del av sorgen.
De kan vara verkliga eller av sorgen förorsakade och endast uttrycka någon slags känsla av att man är ansvarig för förlusten. Även detta måste man vara medveten om. Vi borde komma till insikt om att vi inte behöver känna skuld, som om vi skulle ha förrått den avlidna.
UTTRYCKANDET AV SORG och att LEVA UT DEN utgör skede fyra. Detta innebär inte att inte sorgen redan skulle ha anlänt. Då man så småningom bör acceptera verkligheten i förlusten kan det verka som om känslorna först nu tar överhanden. Då känslouttrycken är på kommande bör man inte hålla dem inom sig. Gråt utgör en normal och ofta nödvändig del av läkningsprocessen. Den hjälper oss att godkänna det inträffade ty att uttrycka känslor och att dela dem med andra har en renande och helande inverkan.
Femte skedet utgörs av MÖTET MED MINNEN som hänför sig till den avlidna. Sorgen framskrider långsamt, bearbetningen av minnen tar tid och förorsakar smärta. Det är bra att tala öppet och återkommande om sin sorg – på lång sikt, för att berätta om hur det känns. Detta utgör ett sätt att ta sig igenom sorgen. Då vi accepterar smärtan och då vi skall anpassa oss till att leva utan den som vi har förlorat måste vi möta våra minnen och gå igenom dem. Det är tid för att LÄRA SIG LEVA PÅ NYTT. Då förlusten har accepterats och sorgen har förbrukat sina krafter och minnena inte längre innebär outhärdlig smärta kan vi uppleva ett nytt liv. Många människor lär sig att på nytt värdesätta livet efter att ha upplevt sorg. Dessa sex erfarenheter – plötslig chock, bedövning, kampen mellan vanföreställningar och verklighet, uttryckandet av sorg, bearbetning av minnen och slutligen förnyandet av livet – utgör de skeden som sorgen består av.
Vi kan möta dödens verklighet på ett sätt som vi har hjälp av. Att se den avlidna kan sätta igång förbättringen; detta är emellertid individuellt. Den fysiska kroppen av den vi älskar är nu kall och vi sörjer förlusten men samtidigt kan vi glädja oss åt att vår kära har fått frid.
Privilegiet att älska en annan människa innefattar alltid risken att mista henne. Vi kan inte älska fullt ut utan att ställas ansikte mot ansikte med denna möjlighet. Det är en av livets oföränderliga sanningar.
Som källor har använts:
Matti Järveläinen: Elämä jatkuu
Simo Repo: Surussa on valo
Harold Bauman: Läpi surun
Marja-Liisa Husso, Marja Kautto ja Saana Saarinen: Tunne on totta
Copyright Kaavin Kivi Oy